Shutuplegs

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet -
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma -
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

Karin Boye

Jag klarade inte mina mål igår. Men ge mig två veckor till så klarar jag mina mål.

Det känns bra att jag inte klarade av det – nu får jag fortsätta att kämpa.

Idag höll jag en föreläsning om min Bergslagsledsvandring för pensionärer. Svenska turistföreningen och Bergslagskretsen hade bjudit in mig. Det var ytterst trevligt, jag talade extra tydligt och både de och jag verkade ha det bra.

Under de 30 minuterna det tog att köra hem ensam från föreläsningen tänkte jag på vad jag nyss hade gjort och kom fram till att någonting så simpelt, så ofarligt, så trevligt som det jag nyss hade gjort, måste höra till livets bättre stunder. Vad består det annars av?

Har jag tur dör jag om 80 år och har jag otur dör jag imorgon. Därför försöker jag att leva medvetet och inse att min verklighet är det som pågår precis just nu – mitt liv är det som händer nu. Ditt liv är det som händer nu.

Jag gillar att leva och har därför åtminstone planen på att vara närvarande under den tid jag lever.

Jag har bestämt mig för att inte nöja mig.

Jag tänker fortsätta att vara självkritisk.

I samma stund som allt är bekvämt alldeles för länge, börjar det att gå utför. Och så vill jag inte ha det.

Men att aldrig vara nöjd är idiotiskt.

Igår köpte jag en skaljacka. Det är bra att ha. Den kostade 4550 kr. Det är konstigt mycket pengar för en tunn jacka. Tur att jag fick studentrabatt.

Idag cyklade jag upp och ned för en backe ett bra tag. Det var jättetråkigt. Jag hade det inte alls roligt. Ibland är träning så. Formen känns även väldigt avlägsen. Om en vecka är det tävlingspremiär och jag kommer att få det tufft – men vad gör det?

På återseende

Årets första löptänling var precis så som löptävlingar ska vara. Speakerrösten ska knappt höras, startpistolen ska fungera på tredje försöket, gubbar ska springa jävligt fort, i mål ska det bjudas på saft och väl i mål ska man vara rejält trött. Gärna på gränsen till att spy.

Allt detta besannades i lördags. Min tid är dock blygsam, och skall förbättras markant. 38.04 gick jag i mål på.

Lördagens hjälte var Petter. Petter som för ett år sedan både rökte, snusade, men som bestämde sig för att springa Lidingöloppet. Sagt och gjort kom han i mål på ungefär 3 timmar och 20 minuter. I lördags sprang han milen på drygt 42 minuter. Respekt och inspirerade.

Den som vill kan. Viljan utför stordåd.

Jag var nyintroducerad till cykelsporten och cyklade i klubblokalens mörka källare med min vän Mattias. Vi talade om säsongen som skulle komma. Mattias var redan då en duktig och erfaren cyklist, vi både skulle cykla i juniorklassen. Han sitt sista år, jag mitt första.

Vi talade om målsättningar. Han sa att han skulle vinna SM-guldet, och han sa det på ett sätt som fick mig att inse att han menade allvar. Jag sa då:

Om du satsar på att vinna hela SM, så får jag satsa på att komma topp-tio – det är ett lika tufft mål för mig.

Vi tränade hårt tillsammans. Hela våren, hela första delen av sommaren. SM avgjordes uppe i dalarna, på Sollerön. Året var 2010. Starten gick, det gick bra, det skulle bli spurt; det blev spurt. Plötsligt passerade jag mållinjen och insåg att inte alltför många var före mig och plötsligt insåg jag att Mattias hade sträckt armarna i skyn.

Mattias vann och jag kom nia.

Man kan åtminstone njuta av gamla meriter. Men inte leva på dem.

På återseende!

Varför går sällan logiken och verkligheten ihop?

Exempel: jag har ett matteprov att skriva. Logiskt vore att börja med förberedelserna i god tid, lägga upp en plan, fundera på vad jag har för målsättning och därefter plugga mycket. Det gör jag inte. Jag tänker inte på mitt framtida jag. Jag tänker att det är lugnt, att jag kan vänta med plugget. Varför då? Det är inte logiskt. Det är ologiskt. Varför gör jag så?

Är matte tråkigt? Ibland, ja. Ibland, nej. Är matte farligt? Är matte dumt? Är matte inte bra? Nej, nej, nej. Det gäller inte bara matte. Det gäller det mesta.

Varför går sällan logiken och verkligheten ihop? Är människan lat? Prioriterar vi det som är lätt? Prioriterar vi det som är enkelt för oss?

Den objektiva verkligheten är hård. Det börjar jag att inse.

Om jag vill bli duktig på någonting, om jag vill finna ännu mer kärlek, om jag vill uppnå det jag vill – då måste jag arbeta för det. Framför allt måste jag vilja. Viljan är stark, den utför stordåd. Jag vill inte bli bäst på matte – därför går inte logiken och verkligheten ihop när det kommer till mig och matte. Men jag vill fan blir bra på andra saker, kanske till och med bäst på andra saker, och då, då måste viljan ha övertaget, planen vara genomtänkt och logiken och verkligheten åtminstone samarbeta väl.

Imorgon kanske jag tycker att jag har fel idag – men idag känns det logiskt.

För övrigt ska jag raka mina alldeles för håriga ben till veckan – det är logiskt både idag och imorgon.

Naturen är logisk. Antar jag.

På återseende

Efter sex dagar i rad av träning: löpning i Karslunds grusgrop och och ned, 20 gånger. Jobbigt. Styrka, inte så jobbigt, desto roligare. Två timmar på cykeln, inte allas jobbigt. Löpning, fyraminutersintervaller, jättejobbigt. Innebandy mot lärarlaget, jobbigt. Cykel tre timmar, lagom jobbigt – var idag planen fem timmar på cykeln i det fantastiska vädret.

Men så blev det inte. Jag lyssnade på min kropp, och den sa att jag borde vila idag.

Det viktigaste när det kommer till träning är kontinuitet. Håller man sig frisk, då blir man bra.

Så idag vilade jag.

Efter en lång tid är jag nu tillbaka. Tävlingssäsongen närmare sig, det börjar bli både varmare och ljusare, då blir jag på bättre humör och därmed sugen på att skriva igen.

I Nordkorea kunde jag inte träna. I Nordkorea var det kallt utomhus och inomhus – vi satt med jackorna på under middagarna.

Resan var speciell: mobiltelefon var inte tillåtet, kamera var okej, men jag visade varenda bild jag tagit under resans gång för militären innan vi lämnade landet, maten var äcklig – ingenting färskt serverades. Nordkorea är duktiga på monument, men dåliga på elförsörjning. I Nordkoreas huvudstad Pyongyang kryllar det av gröna Volvo 144:or. Jag vet varför, är ni sugna på svaret får ni fråga. I Nordkorea får utlänningar inte handla med den inhemska valutan Won – det är Euro som gäller. Won är till och med förbjudet för utlänningar. Men jag fick tag i Won och har det gömt på hemligt ställe, i mycket tryggt förvar.

I Nordkorea är alla offer, det är tragiskt att se. Jag lider med folket, jag lider med deras brist på frihet.

På bilderna ser ni mig stående på Kim Il Sung Square, en bild vid den demilitariserade zonen, blomstergåvor från den Kim Jong Un, samt en skara civila och militärer. Massa mer bilder finns för den som är intresserad.

Annars tränar jag hårt och inväntar samt längtar till tävlingspremiären i löpning den 31 mars, cykelpremiären i elitklassen den 15 april, studenten och mycket annat. Den 10 april ska lyckas göra 20 chins och 22 pull ups, och nu när jag har skrivit det, så måste jag lyckas med det helt enkelt!

På återseende!

blir inte som man har tänkt sig. Bland annat har inte den utlovade rapporten om Nordkorea dykt upp. Men den kommer, det måste den göra.

Jag har ingenting att klaga på, det har bara inte blivit av.

Jag har istället följt allt ståhej kring Jonas Colting med mera.

www.coltingblogg.com 

Nu är jag tillbaka från Nordkorea. Imorgon kommer en rapport från världens mest slutna land plus bilder.

På återseende!